När det senare ringde ut på rast upptäckte jag att det var flera stycken som började gå mot mig och i täten fanns Linda. Men det var liksom något fel, ingen av dem log som om de skulle komma och välkomna mig utan tvärt om. Jag försökte ändå med ett trevande leende men allt jag fick tillbaka var:
- Vem tror du att du är snorunge? Linda stirrade på mig med iskalla blå ögon och väntade på reaktionen från sin kommentar och när jag inte lämnade någon reaktion vände hon sig till sitt gäng och sa:

- När jag hör namnet Siri så tänker jag på en tjock tjej med så här kort hår (hon visade med händerna någonstans strax ovanför axlarna) och fräknar i hela ansiktet!
Alla tjejerna började skratta ett elakt skratt och det kändes som om någon hade hällt en hink med iskallt vatten över mig fast jag visade fortfarande inget.
- Du tror att du kan komma hit och bara smälta in men fan heller med ditt fula hår och dina hemska kläder. Den där tröjan skulle min mormor ha valt! Sa Linda och rösten var full av förakt.
- Men det kanske är för att jag har fått den av min mormor, sa jag och tyckte att jag ägde henne men insåg att jag hade fel när alla fem skrattade sitt hemska skratt igen och jag bara stod där som någon utomjording. När de äntligen hade sansat sig sa Linda:
- Hallå, är du dum eller? Köper din mormor kläder till dig?
- Nej, bara ibland... svarade jag ledset för jag tyckte ju om min mormor och min tröja.
- Du måste seriöst vara den sorgligaste ungen jag har sett! Skrek Linda upprymd.
- Du e så ful! skrek någon bakom Linda.
- Tönt! ropade någon annan. Och nu var alla igång och skrek saker som:
- CP barn!
- Missfoster!
- Äckel! Orden blev bara värre och värre men jag hade inget att säga till mitt försvar. Till sist stoppade linda allt genom att vända sig mot sitt gäng och skrika:
- Vi doppar henne!
- Jaa! jublade alla de andra och med ens insåg jag vad de tänkte göra. Jag blev rädd, jag sprang, sprang fram till en dörr, en grå dörr, jag slet upp den och sprang in men insåg till min fasa att det var en toalett. Jag vände mig om för att se om det fanns någon chans att smita men då stod de där i dörren och hånflinade.
- Du trodde att du skulle kunna smita va? frågade linda hånfullt. Men då ska jag berätta för dig att ingen smiter från oss. Hon gick långsamt mot mig men jag backade.
- Nej, rör mig inte!
- Nej jöj mig intee! Härmade hon med bäbisröst. Hon tog mina armar, vred dem bakåt så att det gjorde ont och ledde fram mig till toan. Hur mycket jag än försökte slita mig loss så höll hon mig kvar för hon var så mycket starkare än jag. Hon böjde mitt huvud framåt, neråt. Jag blundade och hörde ljudet av ett toalettlock som öppnades, jag kände stanken från avloppet sekunden innan jag kände iskallt vatten skölja över mitt huvud. Jag ryckte till av chocken men Linda pressade mig bara längre ner i toan samtidigt som min tröja gled uppöver min mage.
- Men gud, hon är ju värsta tjock ju! skrek någon med hjäll röst.
- Usch! Jag har just hållit i en fettklump! Utbrast Linda och lät djupt äcklad.
- Fy fan, hon är värre än jag trodde, sa någon annan.
- Kom vi går, hon äcklar mig, sa Linda och de gick men jag stod kvar, ensam.