En dag när jag kom hem från skolan så satt mamma och väntade på mig vid köksbordet.

- Siri vi måste prata, sa hon och tittade rakt in i mina ögon.

- Om vad? Frågade jag även fast jag redan visste svaret.

- Om dig Siri, sa hon och suckade djupt. Vad håller du på med?

- Vadå får man inte ändra klädstil eller?

- Jo, jag bryr mig fan heller om hur du klär dig det gör du precis som du vill men du äter ju ingenting! Förstår du inte att jag blir orolig?

- Men jag äter ju i skolan, jag är bara inte hungrig hemma.

- Nu ljuger du för mig också! utbrast hon med darrande röst samtidigt som hennes ögon blev glasartade och underläppen darrade.

- Men varför svälter du dig själv? Förstår du inte hur farligt det är?

Jag svarade inte och hon började gråta. Jag vek av med blicken och tittade på knoppen till ett av de vita köksskåpen, men jag kunde ändå inte tränga undan ljudet av snyftningar. Så jag tittade på de gul-röd blommiga gardinerna istället och efter det vandrade min blick över till den lite vissna krukväxten som stod på fönsterbänken i marmor.

- Du...du... tittar ju inte ens på... mig! Snyftade hon fram. Men jag tittade fortfarande på allt utom henne.

- Snälla Siri du kan väl åtminstone se på mig när jag pratar med dig? Då hade jag inte längre något val. Jag slet blicken från ett stolsben i ek och tittade rakt in i de blåa ögonen och upptäckte att hon såg äldre ut, mer sliten liksom. Där fanns ett tydligt rynkmönster runt ögonen och gråa hårstrån som hade börjat tränga igenom det bruna håret som var så likt mitt, men de blåa tårdränkta ögonen var inte alls mina, de hade jag fått av min far som hade lämnat oss dagen då jag föddes...

- Siri, sa hon svagt. Jag vill att du ska gå till psykologen.

- Nej, aldrig! Sa jag vettskrämt!

- Jo det vill jag. sa hon bestämt den här gången. Om du inte går dit själv i morgon så följer jag med dig personligen.